Politikens vägval

Vi kan kalla det den dolda agendan eller mer konkret ”så fungerar borgerlig jobbpolitik”. Bortom oppositionens kritik mot de värdelösa och dyra reformer man från regeringens sida genomfört så finns nämligen en väldigt utstuderad tanke kring orsaken till dessa åtgärder. I grund och botten handlar det om att den borgerliga politiken syftar till att löntagarnas ersättningar, såväl i lön och i transfereringssystem ska bli lägsta möjliga.

Utgångspunkten för ekonomisk teori kan med tydlighet urskiljas med två utgångspunkter. Den borgerliga regeringen tror att arbetslöshet uppstår när priset på arbetskraft, det vill säga lönerna, är för hög i förhållande till branschen/områdets produktivitet. Motsatsen, det vill säga Socialdemokraternas utgångspunkt är att ge näringsliv och människor förutsättningar för att istället höja produktiviteten. Vägvalet i svensk politik står således mellan lägre löner, sämre ersättningar eller satsningar på utbildning och gott företagande.

Regeringen gillar alltså att löntagarna får mindre i lön och gärna kombinerat med usla ersättningar vid exempelvis arbetslöshet eller sjukdom. Jobbskatteavdraget är ett bra exempel som sgenererar en lägre inkomstskatt men som mer långsiktigt syftar till att hålla löneökningar nere. Man underminerar också fackens roll, någor man också gillar. Den borgerliga teorin tror alltså att lägre löner ökar efterfrågan på arbetskraft. Den sänkta krogmomsen sänkta arbetsgivaravgiften för unga är två bra exempel. Värst drabbade av dem alla, vilket vi också kan konstatera med var fjärde ung arbetslös, är ungdomar.

A-kassan är ett annat bra exempel där vissa fackförbund fick se sina avgifter till A-kassan höjas med över 500 %. Åter igen vill man pressa ner lönerna och åter igen ett sätt att försvaga de fackliga organisationerna. Och gällande skattesänkningarna för de som har ett arbete så kan vi, som så många gånger förr, enkelt med nedan bild illustrera hur dessa sänkningar fördelas. Mest till höginkomsttagarna och på andra hållet lägre löner, sämre ersättningar och ökade klyftor när Sverige dras isär.

Men är det inte bra att, exempelvis ungdomar, får lägre löner så att de lättare får ett jobb kanske en del undrar. Nej, och en mer relevant sanning är att vi redan idag har ingångslöner som är tänkta att vara det första steget in på arbetsmarknaden. Dessutom har vi, av lång tradition och med goda efarenheter, fackliga organisationer som tar ett stort och sammanhållet ansvar för att löneökningarna är i nivå med vad näringslivet och vår gemensamma samhällsekonomi klarar. Det sker i samverkan mellan arbetsmarknadens partner och är inget politiken ska sätta sig över. Men fackens roll är också att säkerställa att löntagarna får ta del av de värden som skapas genom deras arbete, nog så viktigt. Att modellen är framgångsrik är lätt att konstatera om man ser på den historiska utvecklingen i Sverige. Oerhört stark konkkurenskraft har skapats och det tillsammans med att löntagarna fått rimliga löneökningar. Vilken nationalekonom skulle med trovärdighet påstå att kris och strukturell arbetslöshet har med för höga löner att göra?

I ett litet land, men kunskapsintensiv tradition på vår arbetsmarknad, är inte lägre löner och försämrade villkor den rätta vägen. Sysselsättningspolitiken måste handla om kompetensförhöjningar för dem som inte idag når upp till arbetsmarknadens krav och efterfrågan. Det blir ganska tydligt när man ser hur företag idag tvingas tacka nej till order för att det saknas utbildad arbetskraft. Samtidigt satsar regeringen på sänkta krogpriser, arbetsgivarrabatt för unga anställda och såväl Centern som Folkpartiet ropar högt efter sänkta löner. Men om man istället investerar i människor, ger dem kompetens så att de kan ta de produktiva jobben genom löner som går att leva på, ja då har man en helt annan modell. Den stategin har historiskt byggt Sverige starkt och gjort oss framgångsrika – det är ingen dåtid, det är en förutsättning för en god framtid för oss alla.

Regeringens politik syftar till att göra de svaga grupperna än svagare. Inkomstklyftorna ökar, den sociala rörligheten stannar av och möjligheten att göra resan länge än vad ryggsäcken hemifrån var packad för blir omöjlig. Med en borgerlig regering är vägen framåt ojämlik, smal och osäker för väldigt många i vårt land samtidigt som de som redan har mest får allt mer.

Om det handlar politikens vägval om.

Urval av läsvärda blogginlägg: Svensson om att det kom lite regn i Göteborg och Mikael Persson om vad är goda villkor på arbetsmarknaden.

I dagens mediaflöde: Ledningen för Stockholms univeristet efterfrågar mer av regeringen, DN ledare om sex myter kring eurokrisen, Bärföretagen måste ta sitt ansvar, Grekland och euron, GP ledare om pensionernas utveckling,   

Man blir inte anställningsbar för att man är billig

Den sänkta arbetsgivaravgiften för unga gäller alla. De som redan har ett jobb, de som får och de som eventuellt kommer få ett. Sänkt arbetsgivaravgift för unga är bra. Men det är inte bra att sänka den generellt. Det är dyrt och slöseri med skattemedel som kunde använts på ett betydligt bättre sätt.

Det är väldigt få som tror på den generella sänkningen. Finansdepartementet skriver i en rapport att sysselsättningsökningen beräknas till 0,1 %. Långtidsutredningen är skeptisk och konstaterar: ".. vi förordar ett avskaffande av den generella sänkningen av arbetsgivaravgifterna för personer upp till 26 år". TCO beräknar att reformen, som kostar närmare 10 miljarder, möjligen kan leverera ca 3 900 jobb. Ledande nationalekonomer och underlag  från forskning och erfarenheter från andra länder visar på att det är en dålig metod helt enkelt.

Därför blir det ett löjes skimmer över hur den moderata minoritetsregeringen så envist håller fast vid att detta är det absolut bästa man kan göra för de arbetslösa ungdomarna. Och hittills så kan ju ingen effekt påvisas, tvärtom, i senaste AKU:n är ungdomsarbetslösheten närmare 28 %. Fler än var fjärde ung går utan jobb och regeringen har misslyckats. Denna reform har inte lett till att särskilt många kommit i arbete.

Sen är det, återigen det där med moderater och siffror, det går liksom inte ihop. Den 25 april skrev Kent Persson, moderaternas partisekreterare, på sin blogg att (S) genom att vilja förändrareformen hotar 14 000 jobb. Du hittar inlägget här, som givetvis saknar både förklaring på siffran, hur den kommit till och vilka källor som använts. Några dagar senare, den 3 maj, slänger man ur sig en ny siffra, då är det helt plötsligt 25 000 jobb som hotas, du hittar rapporten här. Och som jag skrev om häromdagen, det där med att förhålla sig till verkligheten, ja det är verkligen inte moderaternas starka sida.

De mycket små effekter som uppnåtts är inte försvarbara i förhållande till vad reformen kostar. Motsvarande summa hade istället räckt till 10 000 jobb inom vård & omsorg, 10 000 ungdomar i arbetsmarknadsutbildningar riktade mot bristyrken och 7 000 fler lärare i skolan. Nu lägger man nästan 10 miljarder på något som knappt är mätbart och som i bästa fall kan ha genererat ett partusen arbetstillfällen.

Det är tråkigt när det går prestige i sakpolitiska frågor så till den milda grad att man inte kan backa och säga att vi har gjort fel, vi får ompröva. Ungefär lika trist som att man i det läget använder sig av det numera klassiska begreppet, siffertrixande, som starkt är förknippat med just borgerlig politik när den inte håller för granskning.

Man blir inte anställningsbar för att man är billig. Sänkta skatter och minskat stöd för den utan arbete skapar inte jobb. Det är bristen på jobb i sig som är problemet. Vidare hänger det ihop med en rad andra faktorer, exempelvis att såväl offentliga som privata investeringar, under lång tid varit låga, allt för låga. Den tekniska förnyelsen har mattats av, infrastruktursatsningar och bostadsbyggandet pekar rakt nedåt.

Skattesänkningar går före utbildning och anställningsbarhet för unga.

Lästips: Martin Moberg om Fas3 som inte är desto mindre aktuell bara för att det är sommar.

Andra läsvärda bloggar: Roger Jönsson om att massarbetslösheten ökar, Peter Johansson om ensamma Annie, Martin Moberg om OS-festen som blev en sponsorfest.

Att läsa i media: DN:s ledare om misslyckad symbolpolitik, Arbetsmarknadsministern, en av få som tror på den egna politiken, Daniel Swedin om OS-drömmen som sprack och Hallandsposten om (S) och bostadspolitik.      

När verkligheten inte räcker till..

När sanningen är obekväm, varför inte dölja den? När statistiken inte visar det regeringen vill att den ska visa, varför inte helt enkelt avskaffa den? Så gör regeringen allt oftare, så även M-bloggaren Thomas Böhlmark.

Här är mitt inlägg från idag med säkerställda fakta från Alliansens regeringstid (Grundat på regeringstid och officiellt erkänd statistik), här är Böhlmarks svar. Verkar som om någon inte riktigt vill se verkligheten, för det Böhlmark skriver om är ingen verklighet. Han åker gärna snålskjuts på en tidigare S-regering och vill inte ta ansvar för det hans egen åstadkommit. Det är en konstruerad verklighet som man tar till när de egna siffrorna visar på något som måste döljas. Beklagligt.

Och på samma sätt förhåller det sig med andra delar inom denna regering, man plockar bort/förvränger/räknar på annat sätt när statistiken sviker. Ett bra exempel, förutom Böhlmarks senaste inlägg, är hur minoritetsregeringen sedan förra året plockade bort den fördelningspolitiska bilagan i sin budget. Den har funnits där sedan en lång tid tillbaka, omfattande och detaljerad, nu är den borta. Kvar är några få rader och diagram som även de är högst konstruerade och diskutabla.

Hur denna argumentation fungerar även på högre nivå, hittar du här och här.

Så låt oss förhålla oss till den verkliga verkligheten. Det fixar vare sig Moderaterna eller Thomas Böhlmark.

Andra läsvärda bloggar: Martin Moberg om reglerna kring att vara arbetslös, Peter Johansson om ting kring rättegången mot Mangs. 

Fem år med arbetslinjen

"Fler människor ska ha ett jobb, det ska löna sig mer att arbeta, vi ska föra en ansvarsfull ekonomisk politik."

Jag bad en av de mer välkända moderaterna på Twitter om en tydlig och konkret beskrivning av definitionen ”arbetslinjen”. Jag fick ovanstående svar. Inte särskilt konkret men nåväl, låt oss utvärdera arbetslinjen utefter denna definition. Hur effektiv har arbetslinjen varit dessa fem år? Är det verkligen en arbetslinje?

Den första delen av definitionen handlar om att ”fler människor ska ha ett jobb”. Fler är i och för sig ganska svävande och genom att jämföra arbetslinjens över tid så här långt så kan man konstatera att den varit utan någon nämnvärd eller påvisbar effekt. Och då ska man också, i minnet, bära med sig Reinfeldts önskan om att det i jobbpolitikens effekter han ville utvärderas.

Totala arbetskraften 15-74 år	Januari 2007	Januari 2012
Andelen sysselsatta	65,6	65,0
Andelen arbetslösa	6,8	7,6

Fem år av arbetslinjen har alltså medfört en minskning av andelen sysselsatta och samtidigt har arbetslösheten ökat, alltså det mått statsministern och hans regering själva ville bli bedömda utifrån.

Ungefär här i argumentationen brukar de borgerliga tyckarna bli lite irriterade och med högt tonläge påstå att andelen sysselsatta visst har ökat. Det stämmer. Men då utgår man från ett siffertrixande som innebär att man bortser från att andelen människor i vår arbetskraft blivit fler. Och så går inte att räkna, det är en grundläggande matematik som man redan tidigt i skolan får träna sig på. Och det falska påståendet om ökad sysselsättning har flitigt använts av borgerliga tyckare som sagt, här och här exempelvis. Dags att avliva det falska påståendet en gång för alla.

Det andra påståendet i definitionen är att det ska löna sig att arbeta. Här måste man utgå från att det är jobbskatteavdragen som man i arbetslinjens namn vill åberopa. Och utan att ta ställning till sänkta skatter, vilket inte behöver vara fel, så ska det bli intressant att visa er hur effektivt, eller snarare ineffektivt, det varit som en del i arbetslinjen. Ger sänkta skatter för de som redan har jobb fler jobb till de som står utan?

Jobbskatteavdragets fyra steg tillkännages ofta har bidragit till 100 000 nya arbetstillfällen. Men någon redovisning hur, var och varför jobben har skapats saknas. Däremot finns det otaliga undersökningar, forskning och andra studier som ställer sig mycket tveksamma till en sådan gigantisk ökning av sysselsättningen. Det är alltså mer en moderat/borgerlig retorik än faktiska omständigheter man bygger sitt påstående på. Jag påstår inte att det inte skulle kunna finnas effekter men om så vore fallet så borde man kunna se den effekten på ett tydligt sätt, snarare handlar det nog i så fall om en högst marginell sådan. Så även denna definition på arbetslinjen håller inte.

Den kanske mest intressanta delen av definitionen är den tredje och sista som handlar om ”att vi ska föra en ansvarsfull ekonomisk politik”. Det är oerhört viktigt men hur det i arbetslinjen skulle ha en stark sysselsättningseffekt är för mig obegripligt. Men om vi ska prata om sunda statsfinanser så kan vi ju avsluta genomgången av den tredje delen av definitionen med vad finansminister Borg själv sagt.

”Det är klart att Göran Persson historiska insats är monumentalt viktig för Sverige”

Och visst har de finansiella ramverket som (S) och (C) införde, mot moderaternas vilja, tjänat Sverige väl. Det var med goda förutsättningar Borg tog över 2006 och sen ska han även ha cred för att han faktiskt tagit ansvar för statens finanser på ett föredömligt sätt själv också.

Men för att återvända till definitionen av arbetslinjen så kan man konstatera att den är väldigt tom. Reinfeldts regering har skött finanserna bra men misslyckats med jobben. Arbetslinjen är, om man ska se till andra effekter av den borgerliga politiken medfört, snarare en bidragslinje.

Imorgon vill du komma tillbaka hoppas jag – då kommer jag skriva om dyra reformer. Sen blir det nog en del om vad jag tror är en riktig arbetslinje värd namnet.

Andra läsvärda bloggar: Staffan Lindström om det politiska innehållets fokus, Martin Moberg om regeringens beröringsskräck för att människor faktiskt får jobb, och även Markus Mattila är inne på samma linje.

I media: Veronica Palm med klokt S-förslag kring bostadsbyggandet, DN ledare om Pride, Rättslösa bärplockare i en rutten bransch, Såväl ledaren i SvD, GP som i Hallandsposten vurmar för RUT, Jonna Sima om att (M) är ett kvinnofientligt parti, Skärpta krav på kommunal vuxenutbildning,      

RUT, läxläsning och en ledarskribent

Hallandsposten har en sommarvikarierande ledarskribent. Jag gillar faktiskt honom och den sköna vind av det mer breddade tänkande han har dragit in. Sen delar vi självfallet, naturligt, inte särskilt mycket i rena politiska åsikter, även om jag inte alls har något emot socialliberala tänkare, tvärtom. Synd bara att dessa är så få nu för tiden.

Idag handlade ledaren som du hittar här om RUT och ROT, eller faktiskt till 90 % om RUT. Bra att vi tar den debatten, de borgerliga vill göra det till en enorm valfråga, problemet är att det gör det utan fog för sin sak.

Självfallet är ledarskribentens intention i artikeln att försöka få läsarna att tro att RUT är så välkommet bland befolkningen att det per automatik senare ska lägga sin röst på ett borgerligt parti. Procentsiffror hit, och procentsiffror dit. Socialdemokratiska väljare, ja de gillar minsann RUT. Lite hänvisningar här och där och syftet är så klart att skapa en polemik som inte existerar.

Att lösryckt redovisa en undersökning som en sanning är inte rimligt, lika lite som det är att man försöker påvisa att det handlar skifte i människors inställning. Ska vi använda statistiska sanningar så är det som så att endast  ca 2 % av Sveriges befolkning nyttjar RUT och att sysselsättningseffekten i förhållande till kostnaden snarare är tveksam än god. Det glömde man att berätta och som man frågar får man svar.

Glädjande är dock att han nämner läxläsningen som en del av RUT som ett bekymmer. Delar verkligen den inställningen och egentligen av två huvudsakliga skäl. För det första är det orimligt att vi utefter plånbokens storlek kan få läxhjälp, bara man har råd. För det andra oförklarligt hur borgerliga kommuner motverkar läxläsning i kommunala skolor för att det inte ser behovet. Paradoxen där tydliggör människosynen, en del ska ha, en del ska inte. Det handlar i grund och botten om människosyn.

Varför ska en ensamstående mamman i förorten, utan kommunal läxläsning, bekosta välbärgade familjen i fina området dess läxläsning och själv gå utan? Varför inte lösa det gemensamt så att alla kan få hjälpen att förverkliga sina drömmar?

Inrätta istället kunskapstudios i varenda skola och låt alla utöver skoltid få ta del. Låt våra elever växa och gör det möjligt med lärarstudenter med studentmedarbetaremodellen. På ett sådant sätt innefattar vi alla, de som behöver ”klara sig” och de som vill ha toppbetygen.

Det är modern politik, långt från en sommarvikarierandes ledarskribents drömmar om att alla i Sverige kommer älska RUT, bara man tjatar om det. Det fanns en glimt av socialliberal ådra i ledarartikeln, hoppas på mer.

Riksdagsledamot i (M) - arg på regncapes!

En del saker borde inte behöva hända, men ibland gör det faktiskt det. En sådan sak är när människor i ledande ställning helt utan sanning börjar hitta på och än värre sprida saker som inte stämmer. En sådan person med det intresset är det moderata riksdagsledamoten Lars Beckman. Efter att ha gått igenom hans senaste 200 tweets på Twitter så är en sak klar, hans största fritidsintresse är Socialdemokraterna och hans näst största den konspirationsteori han tror på om att (S) köper artiklar och styr över nästan varenda medie i Sverige. Dessutom vet han att (S) är Sveriges rikaste parti.

Låt oss ta några exempel från denna riksdagsledamots Twitterflöde.

Denna är lite rolig faktiskt. Dels för att den inte är sann, men främst för att denna avreglering är totalt misslyckad och en förestående apoteksdöd är att vänta, främst då i norra Sverige där Beckman för övrigt bor. Sen är hans syn på kontorstider lite spännande, men det tar vi som bomus.

Den 18 juli spenderarde (S), enligt Beckman, hela sin valbudget på annonser. Dessutom har han koll på hur stor budget (M) respektive (S) har. Imponerande.

Men det stannar ju inte vid dyra annonser, i detta tweet påstår riksdagsledamoten, eller försöker, att man dessutom köper nyhetsartiklar i media. Ganska grova anklagelser. Man kan undra när hans bevis kommer presenteras?

Idag slår den moderata riksdagledamoten till igen. Denna gång berättar han med beslutsamhet att (S) minsann är Sveriges rikaste parti. Och till råga på allt har de mage att dela ut dyra regncapes. Har de ingen skam i kroppen?

Nja, sen var ju inte (S) rikast men de delar ut regncapes för motsvarande summa hela (M) i Gävleborg bedriver valrörelse för.

Lars Beckman är moderat riksdagsledamot. Han är det för Sveriges andra största parti som inte öppet vågar redovisa varfifrån och i vilken omfattning de får sina pengar. Sånt kan man också fundera över. Själv funderar jag mest på vad Beckman gör rent politiskt, av det finns inte ett spår, inte på Twitter i alla fall.

Borgerlig okunskap om vad en A-kassa är

Jag förvånas över hur genuint okunniga borgerliga debattörer är, eller kanske mer skrämd av hur de ser på våra försäkringar i samhällsmedborgarnas tjänst. Mot bakgrund av att flera kommuner nu anställer arbetslösa under en tid så ropar nu sådana som Edvin Alam och hans gelikar att vi för människor till bidrag.

För det första så måste vi ge dem en grundläggande lektion i vad som är bidrag och vad som är en försäkring. A-kassa är inget bidrag, det är en omställningsförsäkring. För övrigt en sådan som den moderatledda minoritetsregeringen fullständigt raserat vid sin tid vid makten.

Men kanske än viktigare är att förstå varför dessa kommuner tar saken i egna händer. Jo, man ser ju hur regeringen misslyckats och man ser hur kostnaderna istället vältras över på kommunerna. Det finns inga idéer hos regeringen - det är dött och trött.

Sen är det ju ett arbete dessa människor såväl behöver. En färsk rad i CV:et, självkänsla och en möjlighet att faktiskt efter den anställningstiden komma vidare till ett helt eget arbete.

Det tycker jag dessa människor är värda - borgerliga twittrare spottar åt det. Och sen vet vi ju alla att den där arbetslinjen egentligen är en ren bidragslinje.

Läsvärt på andra bloggar: Martin Moberg med en fråga till Eskil, Liksom Peter Johansson, Annarkia om mediernas makt.